Två dagar har passerat sedan Real Madrid slog ut Benfica ur Champions League efter två dramatiska och rafflande utslagsmatcher, men vem fan bryr sig om resultatet egentligen?
Veckan innan, tisdagen den 17 februari avgjordes det första mötet efter att Vinícius Júnior skruvade in ett magiskt avslut i det bortre krysset i den 50:e minuten.
Brassen sprang fram till den ena hörnflaggan och firade provokativt framför de portugisiska hemmasupportrarna genom att dansa, som han alltid gör.
Han är lika medvetet provocerande mot sina motståndare som han är skicklig med bollen, men det var inte det som stal rubrikerna.
Den unge argentinaren Gianluca Prestianni sprang fram till ”Vini” och puttade till världsstjärnan, vilket resulterade i ett gult kort för Vinícius Júnior, men inte för Prestianni.
En normal reaktion på en provokation och ett rättvist gult kort för firandet, va?
Ja, det är rätt svårt att bråka om. Det som händer några sekunder senare är något som alla läppläsare kallar för ett ”omöjligt jobb”.
Prestianni täcker för sin mun med tröjan och säger något till sin nyvarnade motståndare som håller på att lunka från platsen.
”Vini” reagerar blixtsnabbt och rusar fram till domaren i illfart, likt hur svenskar flockas till uteserveringar när den första solstrålen träffar ens skalle under våren.
Foto: Focus Images Limited
Enligt egen utsago blev han kallad för ”mono” (spanska för apa) fem gånger av argentinaren. Matchen avbryts ett tag men återupptas ungefär tio minuter senare.
Benficas nuvarande tränare, tillika Real Madrids gamla tränare, José Mourinho, fick två gula kort på lika många sekunder för att högljutt ha protesterat mot domarens beslut under matchen.
Efter matchen stängde UEFA av Prestianni tillfälligt och startade en utredning gällande incidenten. Den unge argentinaren försvarade sig med att han inte sa ”mono”, utan att han hade yttrat ordet det homfobiska slangordet ”maricon”.
Jag förstår verkligen inte hur han resonerar om han tror att homofobi är bättre än rasism, men vem är jag att döma en 20-årings omdöme?
The Special One gav också världen en presskonferens som lika gärna kunde ha författats av en genomsnittlig mellanstadieelev.
Inte nog med att han tog sin spelare och sina supportrar i försvar och sa att Vinícius Júnior fick skylla sig själv så körde han på det retoriska greppet ”jag är inte rasist då jag har en mörkhyad kompis”.
För att vara mer exakt sa Mourinho att ”Jag sa till Vini Jr att firandet måste vara annorlunda. Den här klubben har Eusébio som en legend, en svart spelare…//…Benfica är INTE en rasistisk klubb.”
Idiotiskt sagt, av en världens mest legendariska tränare någonsin, och det kommer nog inte att åldras som vin direkt. Jag var besviken och rätt mållös. Varför stoltserar UEFA med uttrycket ”No to racism” om det inte verkar betyda något i praktiken?
En som verkade vara mer förberedd, verbalt besutten och frustrerad var Bayern Münchens tränare, tillika Manchester Citys legendariske lagkapten Vincent Kompany.
I hans 12 minuter långa brandtal poängterar belgaren tre saker som alla bör reflektera över.
Se presskonferensen på klippet nedan:
1. Mourinhos ledarskap och victim blaming
Det finns tillfällen när ledarskap prövas. Det här var ett sådant. När Vincent Kompany klev fram och kritiserade José Mourinho handlade det inte om en taktisk oenighet, men om en fundamental skild värdegrund.
Mourinho valde att fokusera på hur Vinícius Júnior firade sitt mål.
Det är här problemet uppstår. När en spelare uppger att han utsatts för rasism är det inte firandet som ska analyseras. Det är handlingen.
Att rikta uppmärksamheten mot offrets beteende är ett klassiskt exempel på victim blaming, alltså en förskjutning från struktur till individ.
Att provocera är en del av spelet, likaså att folk reagerar på målfirandet. Utan genuina känslor dör fotbollen, men det ger dig inte rätt att säga vad som helst för att din egen självbild krackelerar.
Kompany kallade det för ett “huge mistake in leadership”. Och han har rätt. Ledarskap handlar inte om att skydda varumärken. Det handlar om att skydda människor.
När en tränare med Mourinhos auktoritet ifrågasätter spelarens agerande snarare än att tydligt markera mot rasism, sänder det en signal: att den som reagerar på rasism kan bli problemet. Det är farligt. Och det är oansvarigt.
2. Att bagatellisera rasism
Argumentet att en klubb inte kan vara rasistisk eftersom den haft en svart legend är logiskt ohållbart.
Eusébio var en ikon. Men hans existens raderar inte nutida erfarenheter. Kompany var tydlig med det. Han påpekade att svarta spelare på 1960-talet gick igenom saker som dagens generation knappt kan föreställa sig.
Det är en klassisk retorisk strategi: peka på historiska framgångar för att slippa ta ansvar i nuet. Men rasism är inte ett jävla museiföremål, även om rasism borde vara något som enbart är förpassat till historieböckerna.
Det är för fan 2026, har vi inte kommit längre?
Att säga “Benfica är INTE en rasistisk klubb” är dessutom en förenkling. Rasism är sällan en officiell policy.
Den är ett beteende, en kultur, ett rop från läktaren eller en kommentar på planen. En struktur som gör att vissa röster hörs mindre än andra.
Det är just den förenklingen Kompany vägrar acceptera.
3. Spelarnas röst och representation
Kärnan i Kompanys budskap var större än Mourinho. Det handlade om makt och röst.
“Many black players don’t have a voice”
Det är ett enkelt citat och ett förödande konstaterande.
”Men spelarna är miljonärer, och rockstjärnor med stora plattformar, klart att de har en röst!” (Ett fabulerat motargument)
Visst, men man måste se problemet ur ett samhällsperspektiv, istället för att utgå från hur många Instagram-följare någon har.
Vini använde sin starka röst, men blev ifrågasatt. Han blev anklagad för att dra fram någon offerkofta eller för att försöka rigga returmötet genom att få sin motståndare avstängd.
Nu är det ännu fler människor som har ställt sig bakom Vinícius Júnior än tvärtom. Det tyder på, som tur är, att det finns en bred konsensus i frågan, men det räcker inte enligt mig.
Om alla hör dig, men ingen lyssnar (utöver de som redan var på din sida), vilken skillnad gör din plattform då?
I fotbollen är svarta spelare överrepresenterade på planen men underrepresenterade i beslutsrummen. När de talar om rasism möts de ofta av misstänkliggörande, relativisering eller tystnad. Fokus flyttas från deras erfarenhet till deras tonläge. Från kränkningen till reaktionen. Lite ”vad hade hon på sig?”-retorik med andra ord.
Kompanys poäng är tydlig. Om vi menar allvar med att bekämpa rasism måste vi börja med att lyssna. Inte analysera firanden. Inte väga PR-risker. Inte gömma oss bakom historiska legender.
Kanske är det just därför Kompanys ord träffar så hårt. För de blottlägger en obekväm sanning: kampen mot rasism i fotbollen handlar inte bara om att stoppa en enskild incident.
En fotbollsarena och dess supportrar definierar hela samhället, både våra bästa och sämsta sidor. Fotboll är demokrati. Fotboll är kraft.
Kalla mig naiv, men jag tror att hela fotbollskollektivet, från läktaren till bänken, planen och styrelserummen kan förändra samhällsstrukturer i mer än något annat globalt forum.
Vi behöver fler som Vincent Kompany och vi behöver dem nu. Våga vara obekväm. Ord betyder något, men det gör även passiv tystnad.
Vill du inte missa nästa krönika?
Bli prenumerant och få notiser för alla matchreferat, exklusiva reportage, krönikor och analyser. Det är helt gratis!
Lämna ett svar