Frank Lampard är en av Chelseas, Englands och Premier Leagues främsta centrala mittfältare genom tiderna.
Det är svårt att hitta någon som har ett ont ord att säga om honom som spelare. Möjligen kan man peka på att det aldrig blev något mästerskapsguld med generationen kring Steven Gerrard och Paul Scholes – men det är få som lägger det på Lampards axlar.
En god start
Frank Lampard avslutade sin spelarkarriär 2016 efter en sejour i MLS. Han spenderade ett år som ungdomstränare i sitt Chelsea innan han fick chansen att bli huvudtränare i Championship-laget Derby County.
Under den här perioden var Derby vana vid att utmana om Premier League-platserna men föll alltid på målsnöret.
Lampards första säsong präglades av offensiv fotboll, oftast i ett 4-3-3 eller 4-2-3-1, där han snabbt gjorde sig känd för att ge unga spelare chansen. En av dem var Mason Mount, utlånad från Chelsea, som fick sitt stora genombrott.
Derby avslutade serien som sexa, endast en poäng före Middlesbrough och lyckades återigen med bedriften att ta sig till ett playoff. Väl där ställdes man i semifinalen mot Bielsas Leeds, med bland annat Pontus Jansson i truppen.
De tog sig till final efter att ha slagit Leeds med 4-3 över två matcher och fick möta ett stjärnspäckat Aston Villa på Wembley. Ett Villa som innehöll bland annat kaptenen Jack Grealish, evighetsmaskinen John McGinn och Chelsea-lånet Tammy Abraham.
Återigen föll Derby på mållinjen med uddamålet, men man kände verkligen att det här kunde vara på början på något stort. Lampard hade inte enbart en tydlig spelidé, men var även duktig på att hantera spelartruppen, ge speltid till talanger och vara offensiv. På 57 matcher blev det totalt 26 segrar, 15 kryss och 16 förluster samt 103-80 i målskillnad.
Foto: Focus Images Limited
Ett bekant ansikte
Under sommaren tog han det enorma klivet över till Chelsea för att ersätta den kedjerökande italienaren Maurizio Sarri efter bara en säsong i klubben. Sarri hade avslutat med flaggan i topp genom att komma trea i ligan och vinna Europa League-finalen mot den eviga rivalen Arsenal (i den första VAR-finalen för övrigt).
Chelsea hade en vana att sparka tränare ofta, oavsett framgång, och kanske var det ett tecken på att de ville bygga något långsiktigt, eller hade The Blues-legenden tagit sig vatten över huvudet? Var det för tidigt?
När Lampard anlände stod Chelsea under ett transferförbud sommaren 2019, vilket innebar att klubben inte fick värva spelare under det kommande fönstret. I praktiken tvingades han därför bygga hela säsongen på den befintliga truppen, samtidigt som flera erfarna nyckelspelare, som Eden Hazard, hade lämnat klubben.
Foto: Focus Images Limited
Det öppnade i stället dörren för klubbens unga spelare. Lampard gav tidigt stort förtroende till akademiprodukter som Mason Mount, Reece James och Tammy Abraham, som alla fick centrala roller i laget och stod för viktiga insatser under säsongen.
Trots de begränsade förutsättningarna och en knagglig start som inleddes med en 0-4-smocka borta mot United i premiären, där det krävdes fyra tävlingsmatcher innan den första segern kom, lyckades Chelsea avsluta ligaspelet på en fjärdeplats i Premier League och därmed säkra en plats i Champions League. Säsongen blev därmed både ett sportsligt stabiliserande år och en tydlig signal om en generationsväxling i truppen.
Han hade ett poängsnitt på 1.73 under sin första säsong som tränare för The Blues, vilket överträffar snittet från tiden i Derby.
En jäkla soppa
Den andra sommaren blev det andra bullar på Stamford Bridge då man värvade för över 200 miljoner pund. Chelsea släppte veteraner som Willian och Pedro, medan Timo Werner, Kai Havertz, Ben Chilwell, Hakim Ziyech och Édouard Mendy värvades för dyra pengar, samtidigt som mittbacken Thiago Silva värvades som free transfer.
Från kontinuitet och ungdomlig energi gick laget till att försöka integrera flera etablerade stjärnor på kort tid. Balansen försvann. Roller överlappade, tempot i spelet blev ojämnt och laget saknade en tydlig struktur.
När Lampard fick sparken i januari 2021 hade de precis besegrat Luton med 3-1 i ligacupen. Hans totala poängsnitt var faktiskt bättre än den föregående säsongen och laget hade inte förlorat en enda match i gruppspelet av Champions League, men i ligan gick det tuffare.
I Premier League hade Chelsea bara vunnit åtta av de första 19 matcherna, men de hade en positiv målskillnad på 33:23 och låg på en stabil sjätteplats. Problemet var inte enbart resultaten, utan bristen på tydlig riktning. Även om två segrar på de sista åtta ligamatcherna inte talar till hans fördel.
När du är en klubblegend och tidigare lagkapten så är ditt mandat (rimligtvis) väldigt högt. När Lampard talade, då lyssnade alla i Chelsea, förutom klubbledningen och många av de importerade lyxlirarna.
Foto: Focus Images Limited
In klev tysken Thomas Tuchel, som precis hade varit i franska PSG, och han kunde hantera truppen på ett helt annat sätt än sin föregångare.
Det kanske inte var den här sejouren eller den efterföljande tiden i Everton som gjorde att Super Frank fick stämpeln som en Good player/bad coach i samma fack som Steven Gerrard, men möjligtvis att tysken Tuchel gick och vann Champions League med Lampards lag samma säsong. Narrativet var cementerat. Självklart var det så.
När man har Lampards rykte går det inte att klättra, men fallhöjden är enorm. Efter hundratals matcher för The Blues och en lyckad debutsäsong som tränare för laget i hans hjärta, var det så här han skulle bli ihågkommen.
Ett annat blått lag
Efter ett år som arbetslös tog han över jobbet som huvudtränare för Everton. Liverpool-laget härjade vid nedflyttningsstrecket efter en svag höst under Rafael Benítez. Men det här var väl inte Lampards grej. Han var ingen shape-gubbe som var bekväm med att spela defensivt med en fembackslinje. Han var inte Sean Dyche-typen som byggde hela sin karriär på att rädda kvar klubbar med cynisk fotboll.
Våren gick som förväntat. Everton höll sig kvar med nöd och näppe och vann sex av de 18 avslutande ligaomgångarna. Ett snitt på 1.11 skojar man inte bort i första taget.
Lampard försökte implementera en mer proaktiv och bollförande fotboll med hög press och snabba omställningar, men Everton hade svårt att få till en stabil defensiv struktur och var helt beroende av individuella prestationer från Richarlison, Anthony Gordon och Demarai Gray.
Inför nästa säsong fanns förhoppningar om stabilisering – men problemen fortsatte och ingenting fungerade, varken offensivt eller defensivt.
Foto: Focus Images Limited
Lampards Everton vann bara tre av de första 20 ligamatcherna, vilket innebär ett poängsnitt på 0.75 poäng per match. Ett nytt bottennapp med andra ord. Hans tre vinster kom när Everton bytte 5-4-1 mot en mer attraktiv 4-3-3, men det är mindre viktigt just nu. Efter ett år vid rodret ersattes han i januari 2023 av, föga förvånande, Sean Dyche.
Ni tänkte att det inte kunde bli värre, men håll i er.
Lampard fick ingen lång viloperiod denna gången, utan återvände till Chelsea som en interimlösning i april 2023, efter att Graham Potter hade fått kicken.
Det blev bara en seger för Lampards Chelsea under säsongens sista elva matcher, vilket gör honom till den sämsta Chelsea-tränaren någonsin sett till poängsnitt, bara 0.45.
Där och då såg hans tränarkarriär ut att vara över.
Foto: Focus Images Limited
Back to The Championship
När Frank Lampard återvände till tränarbänken ett och ett halvt år senare var det för Coventry City. Laget har smeknamnet The Sky Blues, vilket är rätt likt smeknamnet på hans föregående klubb.
Coventry spelade senaste i högstadivisionen 2001 och åkte ner efter hela 34 år i högstaligan. När Lampard tog över Coventry låg de i botten av Championship. Under den föregående säsongen hade de slutat utanför slutspelstriden, vilket var en stor besvikelse efter att ha tagit sig till, och förlorat, finalen på Wembley dessförinnan (med bland annat Viktor Gyökeres i laget).
Var han i samma dåliga sits som i Everton eller hade han allt att vinna?
Man såg tendenserna från start. Visst, defensiven var lite svajig, men offensiven var där. Oavsett resultat kändes det som att Frank Lampards gäng hade något bra på gång. De dominerade nästan varje match och gick från ett deppigt lag precis ovanför nedflyttningsstrecket, till att spela kvalet om en plats i Premier League.
Foto: Focus Images Limited
När Lampard tog över Coventry i november 2024 låg de på plats 17 i tabellen. När säsongen summerades ett halvår senare var de femma och slogs ut av Sunderland i semifinalen, efter ett avgörande mål av Ballard i den 120:e matchminuten. Surt, men inspirerande.
Både Super Frank och hans mannar reste sig och den här säsongen var det inget snack om saken. De hade visserligen två raka förluster i januari, men utöver det var det plattan i mattan hela vägen.
Inför den avgörande ligaomgången har de säkrat ligatiteln och uppflyttning med 27 vinster och 92 inspelade poäng med sprakande 93:45 i målskillnad och 2.04 i poängsnitt. Det är bara att lyfta på hatten.
Det är svårt att säga hur det kommer gå nästa säsong, men just nu kan vi konstatera att Frank Lampard är en tränare i Premier League-klass!
Foto: Focus Images Limited
Vill du inte missa nästa analys?
Bli prenumerant och få notiser för alla matchreferat, exklusiva reportage, krönikor och analyser. Det är helt gratis!
Lämna ett svar