”Han kommer aldrig att lyckas i Premier League”, ”Han är grovt överskattad”, ”Hur kunde Arsenal betala så mycket för en dålig anfallare med en töntig målgest?”, ”Det enda han är bra på är att fixa frisyren”.
Ja, den här typen av kommentarer i dess olika former har postats oavbrutet sedan den Aspudden-fostrade spelaren anlände till Arsenal inför den här säsongen.
Eller ja, folk sa väl samma sak när han flyttade från Coventry till Sporting i Portugal två säsonger tidigare.
Men en 15:e plats i Ballon d’Or, en svensk guldboll och den bäste svenske målskytten någonsin under en säsong är ju faktiskt inte särskilt speciellt. Fotboll är en färskvara och så vidare.
Jag har alltid sett storheten i ”Göken”. Det är självklart lätt att påpeka nu, men även innan målexplosionen i landslaget, priserna under fjolåret och genombrottet i Coventry visste jag att det bara var en tidsfråga.
Han har alltid varit så självklar i sin riktning. Det är den här typen av hårt arbete och mentalitet i ren och skär världsklass som har tagit Gyökeres till toppen, inte den tekniska talangen. Men vem behöver tio överstegsfinter när du bara kan storma fram som en noshörning och panga in bollen i krysset.
Vändpunkten kom inte i efter målen mot Ukraina och Polen eller under våren i Arsenal. Den kom inte ens i Sporting. Den kom i Coventry. Han köptes permanent från Brighton efter en rätt medioker låneperiod. Många ställde sig frågande till det beslutet, men den dåvarande tränaren Mark Robins såg någonting extra i den svenske anfallaren. Och ja, det var inte som att de tog någon särskild risk heller då han enbart kostade en miljon pund, vilket säger allt man behöver veta om hur få som trodde på honom under den perioden.
17 mål första säsongen och 21 fullträffar året efter och en straffläggning ifrån Premier League talar sitt tydliga språk och resten är historia. Han såldes till Sporting i en riktig rekordaffär för båda klubbarna och dessa pengar har använts väl för Coventry som återigen stormar mot Premier League.
Och ändå följde snacket med. Som om prestationer på planen alltid måste filtreras genom någon slags förväntansmall innan de får räknas.
Foto: Focus Images Limited
Precis som att det säger något om global fotboll kanske säger det något om hur vi ser på svensk fotboll eller svenska fotbollsspelare på den största arenan.
Att vi fortfarande letar efter “rätt sorts” spelare. Den tekniska. Den eleganta. Den som ser bra ut när han spelar. Inte den som bara kör. Som tar den långa vägen. Som inte ber om att bli förstådd, utan bara fortsätter tills det inte längre går att ignorera.
För det är precis det Gyökeres har gjort.
Han har inte passat in i bilden av vad en svensk världsstjärna ska vara till skillnad från exempelvis Alexander Isak. Och kanske är det därför det tog så lång tid innan folk accepterade vad de faktiskt såg.
Viktor Gyökeres blev inte en världsstjärna över en säsong. Han blev det i varje löpning ingen orkade följa, i varje avslut som inte såg perfekt ut men ändå satt, i varje gång han fortsatte trots att omdömena redan var skrivna.
Till slut sprang han inte bara ifrån försvarare.
Han sprang ifrån bilden av sig själv.
Och någonstans där, när ingen längre riktigt kunde sätta ord på honom, satte han på sig masken och blev exakt den spelare han alltid varit på väg att bli.
Vill du inte missa nästa krönika?
Bli prenumerant och få notiser för alla matchreferat, exklusiva reportage, krönikor och analyser. Det är helt gratis!
Lämna ett svar