Det finns något fascinerande med saker som vägrar dö.
Jiddisch har till exempel beskrivits som ett döende språk i decennier. När författaren och Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer fick frågan om språkets framtid hade han ett svar som jag ofta tänker på:
”Det är ett döende språk, men bland judar är avståndet mellan att vara döende och att död väldigt långt.”
Jag tänker då på engelsk fotboll (Vad annars?).
För hur många gånger har vi egentligen inte hört att den är på väg att dö?
Att den riktiga fotbollen är borta. Att pengarna har förstört den. Att traditionerna har försvunnit. Att Premier League blivit en global underhållningsindustri där det knappt längre finns plats för den där gamla, genuint engelska fotbollen som en gång var själva poängen.
Foto: Focus Images Limited
Och ändå står den där.
På Edgeley Park. På Bloomfield Road. På Hillsborough. På en regnig lördagseftermiddag i League Two, inför 7 000 människor som fortfarande tycker att dagens match är veckans viktigaste händelse.
Engelsk fotboll är kanske sjuk.
Men död?
Det är en jävla skillnad.
Annons för TV4
En liten tillbakablick
För det är kanske där hela diskussionen om engelsk fotbolls ”död” går fel. Vi blandar ihop engelsk fotboll med engelsk toppfotboll.
Premier League har förändrats. Radikalt. Det går inte att förneka. Klubbar har blivit globala varumärken, biljettpriserna har sprungit ifrån många supportrar och miljarderna har gjort avståndet mellan toppen och resten av pyramiden större än någonsin.
Men det är också för enkelt att göra Premier League till någon sorts berättelse om en vacker fotboll som förstördes av pengar.
För pengarna var hela poängen (Eller åtminstone en stor del av ekvationen).
När Premier League bildades 1992 var det inte för att bevara engelsk toppfotboll precis som den var. Det var för att göra den större, rikare och mer attraktiv. Engelsk fotboll satt på en enorm potential, men den dåvarande högstaligan hade problem: gamla arenor, våld, ekonomiska bekymmer och en TV-marknad som ännu inte hade förstått vilka pengar som faktiskt gick att tjäna på sporten.
Annons för Flygbussarna
De stora klubbarna såg möjligheten. De ville ta större kontroll över sina kommersiella intäkter och skapa en produkt som kunde säljas till en betydligt större publik.
Och det lyckades. Kanske mer än någon kunde föreställa sig.
Premier League blev en av världens största idrottsliga exportprodukter. Spelare från hela världen kom till England. TV-avtalens värde exploderade. Arenorna moderniserades. Klubbarna växte till globala varumärken.
Problemet är alltså inte att Premier League blev kommersiell.
Problemet är vad som händer när en kommersiell framgång till slut blir så enorm att den börjar förändra sporten runt omkring sig.
Men engelsk fotboll är större än Premier League.
Annons för TV4
Här är vi nu
Jag älskar att kolla på Premier League på TV. Det är fantastisk fotboll i världsklass, men det är inte den engelska fotbollen min pappa växte upp med. Eller vafan, han supportar ju QPR och de är lika romantiskt usla som på hans tid, med undantag för det tidiga 2010-talet när de hade spelare som Adel Taarabt (streets won’t forget), Júlio César och José Bosingwa.
Själv började jag följa engelsk fotboll genom Premier League. Det var Thierry Henry, Wayne Rooney, Steven Gerrard och Stryktipset. Det var Champions League-kvällar och Championship Manager. När jag kort efter det började upptäcka klubbarna längre ner i seriesystemet insåg jag hur mycket jag hade missat.
Foto: Focus Images Limited
För det märkliga med engelsk fotboll är hur snabbt man kan gå från att känna igen nästan varenda klubb i Premier League till att upptäcka ett helt nytt universum bara en eller två divisioner längre ner.
Plötsligt finns det klubbar som jag knappt hade hört talas om. Sedan upptäcker man att de har funnits i över hundra år, har tiotusentals människor som bryr sig om dem och spelar matcher mot klubbar med minst lika långa historier.
Det var ungefär där mitt intresse för engelsk fotboll började förändras. Inte för att jag slutade gilla Premier League, utan för att jag insåg att det fanns väldigt mycket mer att följa.
Foto: Focus Images Limited
Och det är väl min poäng med den här essän.
Engelsk fotboll behöver inte räddas. Den behöver inte återgå till någon romantiserad version av 1987, och Premier League behöver inte be om ursäkt för att den blev precis så kommersiellt framgångsrik som de som skapade den hoppades.
Men någonstans på vägen började vi använda Premier League som synonym för engelsk fotboll.
Det är synd.
Annons för TV4
För samtidigt som Manchester City värvar för hundratals miljoner pund finns det klubbar i League One som lägger större delen av sommaren på att försöka få ihop en trupp genom lån och free transfers. Medan världens största spelare springer ut på världens största arenor spelar någon annan inför några tusen personer på en arena som sett bättre dagar. Och båda sakerna är engelsk fotboll.
Det ena behöver inte göra det andra mindre intressant.
Foto: Focus Images Limited
Det finns hundratals år av klubbhistoria, uppflyttningar, nedflyttningar, konkurser, ägarstrider, kultspelare, derbyn och fullständigt obegripliga transferfönster. Kolla på Championship förra säsongen med Hull å ena sidan och Sheffield Wednesday å andra sidan för kontrasterna.
Det finns Stockport County, QPR, Blackpool, Portsmouth, Mansfield och 68 klubbar till.
Så kanske är engelsk fotboll inte döende trots allt.
Kanske har vi bara tittat på fel ställe.
Och om det här är ett döende språk, tänker jag fortsätta lära mig nya ord.
Vill du inte missa nästa krönika?
Bli prenumerant och få notiser för alla matchreferat, exklusiva reportage, krönikor och analyser. Det är helt gratis!
Annons för TV4
Lämna ett svar