Den 27 oktober 2018 steg lågorna mot himlen utanför King Power Stadium. Med dem försvann inte bara en ägare, utan hjärtat i ett av engelsk fotbolls största mirakel.
Tio år efter att Leicester City chockade världen och vann Premier League riskerar klubben nu att falla ur Championship. Frågan är inte bara hur det kunde gå så fort, utan vad som egentligen försvann den där kvällen.
Tisdagen den tionde februari i år spelades en match som definierade hela deras säsong.
Sex matcher utan seger. Fyra raka förluster. Självförtroendet låg någonstans under gräset på King Power. Det enda som förhindrar en nedflyttning för tillfället är att de har bättre målskillnad än Blackburn Rovers.
The Foxes leder med 3-0 i halvtid när de möter the Saints från Southampton. Det är en otrolig uppvisning och nu ska det väl ändå bli en seger? Nej. I minut 61 kommer reduceringen från gästerna. Nästa mål görs med 82 minuter spelade och kvitteringen strax efteråt.
I den 96:e minuten bombar Charles in segermålet. Stadion tystnar. Allt rasar igen. Vändningen var fullbordad och Leicesters kris var ett faktum.
Det var inte bara en match som tappades den där februarikvällen. Det var ett koncentrat av flera års felbeslut, obeslutsamhet och förlorad riktning.
När Vichai Srivaddhanaprabha ägde Leicester var det inte bara pengar som pumpades in. Det fanns en idé. En närvaro. En relation till staden. Spelare pratade om hur han dök upp på träningsanläggningen. Supportrar minns gratis öl, donuts, flygresor till bortamatcher. Det var inte PR. Det var ett ägarskap som kändes.
Och framför allt: det fanns mod.
Leicester värvade Riyad Mahrez från franska andraligan. De litade på N’Golo Kanté när ingen annan riktigt såg honom. De anställde Claudio Ranieri efter hans korta fiasko i Grekland. De byggde smart, inte dyrt. De tänkte före alla andra.
Mirakel uppstår inte ur tomma intet. De är resultatet av rätt beslut i rätt ögonblick.
När Vichai dog tog sonen Aiyawatt över. Det var naturligt. Det var mänskligt. Ingen kan begära att en son ska kliva in i sin fars skor mitt i en tragedi och samtidigt leverera sportslig perfektion.
Men fotboll är inte terapi. Den är brutal.
Sedan 2018 har Leicester: åkt ur Premier League, tappat identitet i spelartruppen, slutat investera i truppen, sålt utan att ersätta klokt samt bytt riktning utan att erkänna det,
Att luta sig tillbaka på ett mirakel som hände för tio år sedan är inte en strategi. Det är nostalgi. Och nostalgi betalar inga löner i Championship. Många stora faller på sitt övermod. ”Det löser sig. Vi är för bra för att åka ut.”
När legenden, fanbäraren och den snusande Redbull-drickande Jamie Vardy lämnade The Foxes för Serie A under sommaren kom spiken i kistan. Vem ska silvertejpa ihop allt nu?
Nedflyttningen 2023 var inte en olycka. Den var kulmen på flera års försvagning.
Det som en gång var en välbalanserad modell – smart scouting, rätt löner, tydlig struktur – ersattes gradvis av panikvärvningar och förlängningar som luktade rädsla snarare än plan.
Och nu sitter de där.
En klubb som för tio år sedan bröt logiken i världens rikaste liga riskerar att falla ur Championship. Det är nästan absurt.
Det borde inte gå.
Men det går.
Leicester stod för världshistoriens största idrottsmirakel 2016, men den klubben existerar inte längre.
När Vichai dog förlorade Leicester inte bara en ägare, utan en epok. De förlorade en riktning och då spelar det inge roll hur många mål du leder med i halvtid.
Leicester dog inte 2018. De överlevde kraschen. Men de överlevde inte tomrummet som följde.
De kanske förtjänar sitt öde, för jag känner verkligen inte igen dem längre. Men oavsett vad kommer det att vara en enorm tragedi om The Foxes imploderar, blir nedflyttade och faller i glömska.
Vill du inte missa nästa krönika?
Bli prenumerant och få notiser för alla matchreferat, exklusiva reportage, krönikor och analyser. Det är helt gratis!
Lämna ett svar