Maj 2019. Champions League-finalen mot Liverpool. Stadion vibrerade, luften var tät av hopp, av drömmar om evig ära. Harry Kane. Son Heung-min. Lloris mellan stolparna. Det gyllene laget.
Ett lag som kunde allt – nästan. Som nådde finalen, som nästan vann, men aldrig riktigt tog steget hela vägen. Trots allt stod de där, i Europas spotlight. Tottenham var på toppen. Nästan.
Om någon, där och då, frågade mig ”Kommer Tottenham att ha vunnit eller åkt ur Premier League inom tio år?” hade jag garanterat svarat det förstnämnda. Men allt har verkligen gått utför de senaste sju åren, eller ja, ekonomiskt har det blomstrat, men även på den fronten kommer allt att peka nedåt om Spurs blir nedflyttade i år.
Vi reser tillbaka till den föregående säsongen. Tottenham var nära att åka ur Premier League (det låter bekant). De klarade sig – inte för att de var starka, utan för att de andra bottenlagen var ännu sämre.
Och ändå, på något bisarrt sätt, kvalificerade de sig för Champions League den här säsongen. Inte för att de var bra nog i ligan – nej, för att de besegrade Manchester United i Europa League-finalen.
Men den här säsongen… den är katastrofal. Thomas Frank sparkades. Något som skulle ge nytt liv efter Ange gav bara fler frågor. Sedan Tudor kom in som interimtränare har det gått ännu sämre.
Samtliga matcher förlorade. Inga poäng, inga tecken på förändring. Bara fritt fall. Spurs rasar, och tabellen är en mardröm som verkar ta aldrig slut.
Tudor, interimet som borde stabilisera, har istället blivit en katalysator för kaos. Han förlorar alla matcher. Alla. Oavsett motstånd. Tabellen krymper inte, den sväller till en mardröm. Matcherna blir plågsamma att se (men underhållande för Arsenal-supportrar i guess), varje poäng som tappas känns som en personlig förolämpning mot Erik Niva.
Jag tror att det är vad som skaver mest från ett neutralt perspektiv. Jag skiter egentligen högaktningsfullt i hur det går för Spurs, men jag avskyr att se en sådan stor klubb gå miste om den enorma potentialen som finns. De har allt, förutom ett välfyllt pokalrum, men deras existens verkar bestå av ett evigt lidande och krossade drömmar.
Kanske är det det som alltid definierat Spurs. Inte höjderna de når, inte nederlagen de lider, utan själva envisheten i att fortsätta trots att allt tyder på att det inte borde fungera.
De lovar alltid mer än de kan hålla, drömmer alltid större än verkligheten tillåter, och ändå vägrar de ge upp. Det är frustrerande, det är förvirrande, och någonstans i det fritt fall som de nu befinner sig i finns en nästan smärtsam skönhet.
Tottenham är inte bara en klubb. Det är en symbol för potential som aldrig riktigt blir verklighet. De har resurser, talanger och drömmar som borde räcka för framgång, men resultaten når sällan upp till det de lovar.
Kanske just det som alltid har varit Spurs-essensen. Nu, när allt håller på att gå åt helvete och nedflyttning inte längre kan avfärdas som en abstrakt risk, känns det som om Spurs för första gången på länge verkligen får betala priset för att den glans som alltid lurats dem nu är långt bortom räckhåll.
Men vem klagar egentligen? Det hade ju varit underbart att få se ett London-derby mellan Tottenham och Millwall i Championship nästa säsong!
Vill du inte missa nästa krönika?
Bli prenumerant och få notiser för alla matchreferat, exklusiva reportage, krönikor och analyser. Det är helt gratis!
Lämna ett svar